Jag har haft semester. Tankat solsken och gömt min vinterbleka kropp i ett skört lager solbränna. Jag har druckit paraplydrinkar och sett ut över ett exotiskt hav. Mitt hår har blivit en nyans blondare, och jag har förträngt allt vad vardag och arbete heter.
Nu är jag tillbaka i verkligheten. Och med skräckblandad förtjusning ser jag min första RS-säsong närma sig med stormsteg.
RS är nämligen det enda det pratas om på min arbetsplats. Året om. RS hänger som ett mörkt, hotande oväder över sommarhimmeln. RS är som Mårran, som fryser marken där hon går till is. Som Tengils eldsprutande drake Katla. Som den otäcka hyresvärden Tjoffsan, eller som Cruela De Vil.
”Jaså du tyckte att det var stressigt idag? Ojojoj, vänta du bara tills RS-säsongen börjar!”, säger de erfarna sköterskorna på min avdelning och nickar menande.
”Har du vårdat barn med RS tidigare?”, frågade min chef redan på anställningsintervjun. ”Jaså inte... nej, då lär du dig snart vad RS innebär...”.
”Kan det vara RS-virus?!”, frågar föräldrarna till våra snoriga patienter med något skrämt i blicken.
Och vi som är nyanställda lyssnar med stora ögon och ryser ofrivilligt. RS!
Som en förberedelse på vad som oundvikligen komma skall fick vi som är nyanställda gå på en föreläsning om RS. Vi fick höra att det svåra med RS-viruset är att det är de allra minsta barnen som drabbas hårdast. Att viruset ger en ökad slemproduktion och att det är just slemmet som är det knepiga. Att bebisarna kräks slem på löpande band, och att de inte orkar äta. Att de snabbt kan tappa energi och vikt, och att de i värsta fall behöver CPAP för att överleva.
Och i förra veckan kunde man läsa i dagstidningarna att det är här nu; RS-viruset. Att de första tre fallen konstaterats på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.
-Och jag anar att det flåsar mig i nacken när jag promenerar den korta vägen från bussen upp mot sjukhuset; RS-viruset. Jag vänder mig förskräckt om, och jag ser att marken frusit till is runt sjukhusentrén...
elidajosefina