En av barnläkarna på vår avdelning fyller jämt, och det samlas pengar och viskas bakom hans rygg. Han har jobbat på barnavdelningen sedan åttiotalet, och som en rolig överraskning har mina kollegor tänkt samla ihop gamla fotografier, att överräcka som en present på den stora dagen. Idag passade de på att gå igenom avdelningens fotoalbum och datafiler.
Och först då slog det mig de flesta av mina jobbarkompisar har arbetat tillsammans i massor med år! De har varit på samma arbetsplats sedan de påbörjade sin arbetslivskarriär, eller så har de i perioder jobbar på andra orter, men sedan valt att återvända till Ålands lilla sjukhus. De känner varandra sedan barnsben, och har lekt ihop i samma sandlåda. Deras barn går i samma skolor, och många av dem bor till och med grannar. Det måste vara det finaste med att växa upp på en liten ort!
När de nu satt böjda över albumen och skrattade åt hur unga de såg ut, och vilka roliga frisyrer de hade då- på åttio och nittiotalet, kunde jag inte låta bli att känna mig lite avundsjuk. Avundsjuk över deras gemenskap, och avundsjuk över självklarheten i att leta i ett gammalt dammigt album på arbetsplatsen och hitta foton föreställande en yngre upplaga av sig själv...
Själv tillhör jag en annan generation. Som åttiotalist har jag svårt att föreställa mig tjugo år i samma fikarum, med samma jobbarkompisar, på samma arbetsplats. För åttio- och nittiotalister är det självklart att söka nya utmaningar, att flytta runt och att byta arbetsplats, läste jag någonstans. Det hör liksom till det moderna sökandet efter självförverkligande...
elidajosefina
close
eller
Har du inget konto? Skapa konto