När jag precis hade fått veta att jag kommit in på sjuksköterskeutbildningen blommade det upp värre än någonsin. Då var mina händer både torra och spruckna, kliiga och vätskande. Jag kände mig förtvivlad och äcklig, och beställde tid hos en hudläkare. Han pratade om vikten av att sköta om sina händer med mjuksalvor och krämer, och berättade hur jag skulle behandla med stark kortison för att sedan trappa ner och behandla med svagare. Det var sånt jag fått berättat för mig sen jag gick på lågstadiet! Jag kände mig uppgiven.
Vidare pratade han om att vi som har handeksem måste tänka över våra yrkesval noga, och undvika yrken där händerna blir utsatta för vatten, kyla och/eller kemikalier. ""Vad arbetar du med?"", frågade doktorn. ""Jag har precit kommit in på sjuksköterskeutbildningen"", mumlade jag. Doktorn skrockade lite och sa någonting om att ja det där beslutet bör du nog tänka över! Sen var det tack och adjö, och jag gick därifrån med tårarna brännande i ögonen.
Följande dag gick jag på upprop i min nya fina skola.
Och det har jag inte ångrat en sekund!
Mitt motto har alltid varit ""allting går"" och ""ingenting är omöjligt"" och att jag skulle låta ett par kliiga fingrar sätta stopp för mina yrkesplaner fanns inte i min begreppsvärld!
Och hur eksemet mår? Det har aldrig varit bättre!
elidajosefina