Äntligen påväg..

Det känns helt overkligt. Nu är vi äntligen på väg. Denna resa som jag i min fantasi började planera redan innan jag kommit in på högskolan. Jag minns det som igår den där varma eftermiddagen i början av juni, vi var på väg till Nationaldagsfesten på Italienska Ambassaden och ett gäng unga italienare klev på vid Centralen. Det visade sig att de kommit till Sverige genom Erasmusprogrammet och jag sa till Leonardo att det ska vi göra en dag. Jag ska komma in på skolan och sen ska vi åka till Italien en termin. Jag ska göra praktik och barnen kan gå i skolan där nere och du kan jobba hemifrån och skriva och han svarade som väntat att det är ju omöjligt förstår du väl, hur skulle det gå till? Jag vet att ingenting är omöjligt, bara man vill en sak tillräckligt mycket så går det.

 Bilen är lastad till bredden. Vår röda lilla Skoda har nu en för resan nyinköpt takbox som är full med kläder. Bagageutrymmet liksom baksätet är fullproppat. Barnen sitter inklämda på varsin sida om ett berg svarta sopsäckar även dessa fyllda med kläder och Leonardo sitter bredvid mig på passagerarsidan med två datorer, han förnekar sig aldrig. Tre månader i norra Italien. Vi skall bo i en liten by bara 100 meter från barnens skola och jag skall pendla med bil några mil in till den stora staden och praktisera på stadens sjukhus.