Det här innebär något av ett dilemma när jag möter mina patienter i mataffären. Naturligtvis måste det vara upp till dem att ta initiativ till att hälsa på mig vill de inte hälsa har jag inte sett dem. Extra känsligt är det förstås med tanke på att gynekologin tvingar patienterna att blotta det mest privata (lättare vore det kanske om det handlade om ett benbrott?). -Men samtidigt är det svårt att på storstadsvis bara svassa förbi och ignorera varandra småstadskutymen säger att vi borde hälsa på varann.
Det blir väldigt tydligt vilka olika roller som finns i ett samhälle, när man bor i en liten stad. Jag som sjuksköterska tar hand om en patient. Senare på dagen handlar jag min middagsmat av samma patient då fungerar jag som hennes kund och hon som min kassörska. Alla hjälper vi varandra på ett eller annat sätt!
Det måste vara svårt att vara patient på ett litet sjukhus. Sjuksköterskan vet inte bara var du bor och vad du jobbar med, hon kanske till och med vet att du drack ett par glas vin på restaurangen i lördags, och att du bråkade med din make i söndags morse. Det är svårt att hålla något hemligt i en liten stad. Men samtidigt innebär det förstås en stor trygghet att veta sin självklara plats i samhället. Att kunna se sig själv i ett sammanhang, där inte bara familj och vänner ingår, utan mer eller mindre hela staden, med grannar, affärsbiträden, sjuksköterskor och bibliotekarier.
elidajosefina