Att möta en människa med kraftig ångest är bland det svåraste jag vet. En del av ångesten kryper gärna över och sätter sig i mitt eget bröst, tack och lov bara tillfälligt.
I börjar är det ren och skär panikångest, som kryper ut genom varje por. Den får den drabbade att tro han eller hon håller på att bli galen. Som att bröstkorgen ska sprängas eller tvärtom implodera. Tunnelseende, både fysiskt och mentalt. De rent fysiska symtomen är många och smärtsamma. Det finns bara EN sak som är aktuellt, och det är att bli av med ångesten.
I det läget vill man ha en tablett som bara tar bort alla jobbiga tankar, vad som helst som bryter det som pågår och försöker slita en itu. I det läger är det provocerande att bli erbjuden en tablett som på sin höjd gör en lite trött. Tankarna finns kvar, oron finns kvar - både den inre och den yttre.
Oftast vet man inte vad som orsakar paniken. Oftast har paniken dolts under en lång tid med läkemedel eller droger eller gärna en kombination. Lyrica är ett vanligt preparat som på häkte och antalter trappas ut, på grund av det breda missbruk som uppstått. Bensodiazepiner används bara i nedtrappning för att undvika rent fysisk abstinens.
Även om man inte har en fysisk abstinens, så är det psykiska begäret, cravings, desto mer påtagligt.
Hur möter man då en sådan patient på bästa sätt? Jag brukar försöka lyssna, bekräfta känslorna och att jag ser att de mår dåligt. Försöka förklara varför kriminalvården har den inställning den har till droger och läkemedel som används som droger.
Men det gör ont att se en människa må dåligt. Att se en människa ligga på golvet och skaka och gråta i ångest. Vad gör vi? Hur gör du?