En vecka i rollen som anhörig

Den senaste veckan har jag varit anhörig.

Jag har suttit bredvid sjukhussängen med sönderbitna naglar och stirrat på ekg-kurvor, saturationsvärden och droppaggregat.

Jag har spänt varenda muskel till pipande och tjutande larmsignaler omkring mig. Det är väl inte här det larmar? Vad är det där för ljud?

Jag har på anhörigas vis lyssnat till vad sköterskor och läkare har berättat för mig, och samtidigt tagit in varenda nyans i deras röster. Jag har följt deras läppar med blicken och noggrant studerat deras kroppshållning. Ser han inte väldigt allvarlig ut, doktorn? Är det illa? ""Inte så stor"", sa hon. Det måste väl vara bra?

På nätterna har jag sovit med mobilen under huvudkudden, och min hjärtfrekvens har legat en bra bit över 120 de gånger telefonen har ringt. Jag glömt att dricka, och jag har inte känt någon hunger.

Det har varit underbart vårväder ute, har jag förstått på mina vänner men någon vår har jag inte märkt av.

Jag har funderat mycket över tillit de senaste dagarna. Över hur man som patient kan lita så stenhårt på en främmande människa- på grund av dennes titel och utbildning- att man tillåter honom eller henne att t.ex. skära upp hela ens bröstkorg, och stanna hjärtat för en stund? -Bara för att han eller hon deklarerar att det är det bästa alternativ som står till buds? Är det inte märkligt?

Och jag vet inte om jag tycker att det är skrämmande eller rörande med denna tillit? Om jag ska gråta en tår över att det är vackert att vi kan lita så på våra främlingar till medmänniskor, eller om jag ska känna ångest över att i min yrkesroll som sjuksköterska mötas av samma tillit av patientens tilltro till min kunskap...

Mer än en gång under den gångna veckan har jag funderat över om det är en fördel eller en nackdel att vara sjukvårdskunnig när anhöriga behöver sjukhusvård? Är det bra att jag förstår att värdet på monitorn ovanför sängen är på tok för högt? Ska jag vara tacksam över att jag begriper vad läkaren mumlar med latinska termer, och att jag kan ställa rätt följdfrågor eller gör den kunskap jag har att jag oroar mig i onödan? Vad tror du? Och hur ska man bete sig som anhörig sjuksköterska?  

De senaste dagarna har jag insett att sjuksköterskorna runt omkring mig har upplevt situationen som ett rutinfall och min anhörige som en patient i mängden och den insikten har förvånat mig på ett naivt vis. -Något som jag förstår har gett mig en nyttig erfarenhet i min yrkesroll- men som jag likväl helst av allt hade varit utan!

elidajosefina