Sjuksköterskan på Åland (och säkert också i övriga Finland) är mindre självständig i sitt arbete än sjuksköterskan i Sverige, upplever jag. I den finländska sjukvården finns större hierarkiska skillnader mellan de olika vårdtitlarna, vilket gör att läkaren har en närmast helig status, medan sjuksköterskorna knixar och niger och gör som DOKTORN önskar. Detta symboliseras tydligt på min arbetsplats genom att läkarna sitter tillsammans och äter vid ett långbord i mitten av personalmatsalen, medan övriga yrkeskategorier får mingla bäst de vill vid de små borden runtomkring (!).
Som sjuksköterska på Åland får jag inte fatta några egna beslut, utan måste ständigt konsultera läkaren. Inte heller har jag rätt att ägna mig åt telefonrådgivning (!), utan måste istället hänvisa patientens oroliga föräldrar till hälsocentralen (dvs. vårdcentralen) eller akuten, alternativt ge dem en telefontid till DOKTORN.
På barnavdelningen där jag jobbar finns inga generella ordinationer att ta till för att avhjälpa t.ex. illamående eller värk, utan läkaren måste ordinera läkemedel till varje enskild patient. Detta leder till stor frustration i mitt dagliga arbete, då jag t.ex. har ett barn som mår väldigt illa och kräks efter operation, och måste jaga rätt på DOKTORN som kan ge mig tillåtelse att ge lite antiemetika. Det enda jag har rätt att dela ut ur medicinskåpet utan ordination är Panodil. Punkt. Resultatet av detta blir att barnet mår dåligt, föräldrarna blir frustrerade och själv känner jag mig väldigt otillräcklig. Att leta efter DOKTORN tar därför en stor del av min dagliga tid, och jag är på så vis väldigt beroende av läkaren i allt jag gör.
Det är inte bara mellan sjuksköterskor och läkare det råder hierarki på Åland. Även mellan oss sjuksköterskor finns en rangordning där de äldre, erfarna sjuksköterskorna gärna tar över såväl rapportering som rond så att vi som är yngre och mindre erfarna får ta ett steg tillbaka. Detta känns väldigt obekvämt för mig, som är van vid att fråga efter hjälp om jag känner att jag behöver den! – Men för mina åländska kollegor är det både naturligt och självklart.
Jag upplever att samarbetet mellan sjuksköterskor och läkare fungerar dåligt hos oss. Läkarna är griniga och stressade, och jag förstår dem! De har en stor arbetsbörda och är säkert ensamma med sina beslut på ett helt annat sätt än de doktorer som jobbar på stora sjukhus. Att ordinera tabletter mot illamående är naturligtvis inte första prioritering när de har väntrummet fullt av patienter och samtidigt borde befinna sig på rond på BB. Men för mig, som är så beroende av ett välfungerande samarbete med läkarna i mitt dagliga arbete, känns hela situationen tröstlös.
Hur är det på din arbetsplats? Upplever du också en hierarki mellan vårdtitlarna? Är det kanske rent av bra att var och en vet sin plats?
elidajosefina