Min yngsta patient har efter ett par veckors vistelse på barnavdelningen äntligen nått en vikt över 2 kilo. Det firades med fint diplom idag.
Han har spagettismala fingrar och små små tår. Han har en smultronliten näsa och en mun som ett litet bindestreck. Ibland rycker det till i hans ena mungipa, och han ler. Drömmer något vackert.
Han har en mössa som trillar ner över ögonen, och på tok för långa tröjärmar. Blöjan sitter i armvecken. Han har smala smala lår och överarmar.
Han har en saturationsmätare kopplad till ena foten, och ibland sover han så gott att han för en kort stund glömmer bort att andas.
I näsan har han en sond där han får sin mat. Mammas mjölk. Det tycker han är gott. Men ibland äter han så han får magknip. Då piper han som en liten fågelunge.
Han har två kärleksfulla föräldrar som vakar över honom. Som han längtade så mycket till att han fick bråttom ut. Två föräldrar som trodde att han tänkte komma till dem när våren var som vackrast i början av maj. Som inte hunnit köpa varken barnvagn eller spjälsäng.
Två föräldrar som nu har tejpat upp diplomet ovanför hans värmesäng. Som är så stolta, så stolta över hans framsteg.
elidajosefina