Jag tänker på hur det var när jag som nyutexaminerad sjuksköterska satt på anställningsintervjun och skrev på anställningspapprena. Mina händer darrade okontrollerat. Och hur jag sen gick och gruvade mig i flera dagar innan jag äntligen fick börja arbeta, efter att vi hade flyttat till Åland, jag och min sambo. Vi var lika nervösa båda två och sov dåligt. Jag tänkte att det här går aldrig. Jag kan ju ingenting om gynekologi! Men det gick. Jag lärde mig. Och när jag inte kunde eller visste frågade jag en kollega. Jag vågade vara ny och okunnig. Det är viktigt! Och på kvällarna utbytte vi erfarenheter över middagsbordet, jag och sambon. Tänk vilken ynnest att vi har sjukvården som gemensamt intresse!
Nu blir jag ny och okunnig igen, och nervositeten kommer smygande. Jag kan ju ingenting om barnsjukdomar!
När jag berättar för min omgivning att jag ska börja arbeta på barnavdelningen ser de nästan medlidande ut. "Men stackars dig, det måste vara sååå svårt! Att se en massa svårt sjuka BARN?!". Själv kan jag inte riktigt förstå varför det skulle vara svårare att se sjuka barn än att se sjuka vuxna? Men kanske är jag för ung och naiv för att förstå det. Och så har jag inga egna barn. Kanske påverkar det mig? Häromdan fick jag till och med höra att den som väljer att jobba på en barnavdelning verkligen måste se arbetet som sitt kall, och vara engagerad på gränsen till besatthet. Det är jag inte, tänkte jag och svalde. Tänk om jag har valt fel. Tänk om jag inte alls platsar inom pediatriken?
Men jag tycker ju att det är otroligt roligt att få jobba med barn. Jag har jobbat många år som barnflicka. Och en gång för flera år sedan var jag anställd som kalasvärdinna på McDonalds. Jag blåste ballonger och torkade kladdiga munnar. Och jag njöt, mitt i snabbmatsdjungeln.
Jag är övertygad om att jag kommer lära mig massor på min nya arbetsplats. Bara jag vågar vara ny och okunnig!
elidajosefina