När patienten kommer ut från läkarrummet, storgråtande efter beskedet att en efterlängtad graviditet slutat i missfall, känner jag mig hopplöst otillräcklig. Jag kan klappa på axeln och erbjuda vatten. Jag kan lyssna på vad hon berättar mellan hulkningarna och jag kan ge henne telefonnumret till sjukhusets socialkurator. Jag kan säga att jag är jätteledsen för hennes skull och jag kan möjligen ge henne fakta om att tidiga missfall i de allra flesta fall innebär att det var något fel på fostret. Att det är naturens sätt att rensa bort de barn som inte har potential att överleva. Men vad hjälper det? För henne var graviditeten på riktigt! Hon har hunnit göra sig föreställningar om det barn som vuxit i henne. Kanske har hon funderat över namn, och börjat snegla på butikernas bebiskläder.
Jag kan säga att jag förstår att hon är ledsen, men förstår gör jag ju inte! Oavsett om jag själv har upplevt ett missfall eller inte kan jag aldrig riktigt förstå just hennes förtvivlade känslor!
Det känns ganska hopplöst.
Och jag känner mig lite för oerfaren i yrket och lite för oerfaren på livet för att kunna vara den medmänniska och sjuksköterska jag skulle önska att jag kunde vara.
elidajosefina