medrek.se

Sjuka barn är tabu

elidajosefina

Att vilja arbeta med sjuka barn är lite kontroversiellt, har jag upptäckt. Det väcker frågor och rör upp känslor. I sammanhang där jag träffar nya människor som artigt frågar vad jag sysslar med möts jag ofta av intresserade leenden när jag berättar att jag är sjuksköterska. När jag sedan får följdfrågor om vad jag arbetar med, ser jag nyfikenheten bytas mot osäkerhet i min nya bekantskaps ögon när jag berättar att jag arbetar på en barnavdelning. ”Jaha, ojdå”, säger den som ställt frågan, och vrider lite besvärat på sig. ”Jag skulle då aaaldrig vilja jobba med sjuka barn! Fy vad hemskt!”. Och där står jag och känner mig minst lika besvärad och vet inte vad jag ska svara på det.

Hade jag sagt att jag var utbildad fritidspedagog och arbetar i förskoleklass hade jag istället mötts av leenden och nickar. ”Åå vad roligt! Och barn som är så söta, och tänk att du får rita små teckningar och gunga gungställning på arbetstid!”. Typ. Det är jag tämligen säker på. Men sjuka barn är lika tabu som döden!

Barn borde inte behöva vara sjuka. Nej det är sant. Men barn blir likafullt sjuka ändå! Trots att de är så små och så oskyldiga och har levat så få år och upplevt så lite och vad argumenten nu än må vara. Och därför är det för mig obegripligt att det skulle vara så märkvärdigt konstigt att jag i min profession vill hjälpa sjuka barn till en drägligare tillvaro och lindra deras lidande. Oavsett om de har skrubbat upp ett sår på knät, eller om de har en svår cancersjukdom. Att vilja arbeta med sjuka barn är väl inte konstigare än att vilja arbeta med sjuka vuxna? Eller?

-Sen att det kan ta en hel förmiddag av lirkande och trixande för att få barnet att ställa upp på diverse omvårdnadsåtgärder det är bara en del av tjusningen! Och att barnet har en hel arsenal av anhöriga omkring sig gör arbetet till en större utmaning, som jag med glädje tar mig an. Och på något vis så tror jag också att barn lättare än vuxna kan hantera en svår sjukdom tack vare fantasi, och förmåga att bara vara här och nu.

elidajosefina