En mamma sa ifrån, och sa även till personalen på fritids. Inget hände. Nästa gång mamman kom till skolan och fick samma äckliga förslag, skällde hon ut ungen efter noter och hotade med att tvätta munnen med tvål. ""Han blev riktigt rädd"" konstaterade hon nöjt.
Jag verkade vara den enda som reagerade! Jag ifrågasatte vitsen med att skälla ut och hota ett barn. Varför inte gå på föräldrarna istället? Men se det kunde man inte göra, det kunde bli både konflikter och allmänt obehagligt. Men hota ett BARN, det kan man göra?? Mitt ifrågasättande emottogs inte särskilt väl, kan jag säga...
Det är de här barnen som hamnar hos oss i kriminalvården. Eller ja vissa av dem i alla fall. Vad händer hemma hos den här pojken? Vad får honom att komma med skamliga förslag till kompisarnas föräldrar? Jo jag förstår att mamman blir arg och chockad! Men varför kommer inte tankarna på handling - konsekvens i alla fall senare, om inte på en gång?
Att sätt gränser - ett villkor för växande av Bengt Grandelius
Barn behöver gränser! Fast och tydliga gränser, och massor massor massor av kärlek. Det finns MÅNGA av våra intagna som varken fått det ena eller det andra. Där hugg och slag och smaka pappas joint varit vardag. Missförstå mig rätt. Jag försvarar inte deras handlingar. Men jag försvarar till viss del deras inre.
""The Scream"" Edvard Munch 1893