Jag arbetar på en gynekologisk poliklinik. Som dessutom fungerar som mödravårdens poliklinik.
Hit kommer kvinnor i alla åldrar med gynekologiska besvär i form av menscykelstörningar och smärtor, prolapser och inkontinens, cellförändringar och cancer, polycystiska ovarier och endometrios. Hit kommer kvinnor som blivit våldtagna och kvinnor som önskar abort. Men också kvinnor som är gravida, och kvinnor som önskar få hjälp med infertilitetsutredning och IVF-behandlingar.
Jag möter kvinnor som strålar av lycka med första ultraljudsbilden i handen, och kvinnor som gråter hejdlöst när en efterlängtad graviditet slutat i missfall. Våran arbetsplats är förknippad med väldigt mycket glädje för vissa kvinnor, och med stor smärta och ångest för andra. Det är starka känslor, åt båda hållen.
Hos oss är alla patienter kvinnor, medan alla gynekologer är män. Det är en lite märklig situation, som nog skulle ge Yvonne Hirdman kalla kårar. Och utan att på något vis vara militant feminist, måste jag ändå reflektera över detta. Kvinnorna, som redan från början befinner sig i en form av underläge genom sitt biologiska kön och/eller sitt sociala genus, tvingas blotta sina mest privata områden för att få hjälp av en manlig gynekolog. Vad gör detta med mötet mellan läkare och patient?
Vi är två sjuksköterskor och en barnmorska och arbetar på poliklinken. Vi är alla kvinnor.
Våra arbetsuppgifter består i att bistå gynekologerna (läs: männen) med alltifrån att se till att de har rena instrument och tillräckligt med handskar, till att duka fram inför diverse gynekologiska ingrepp och svara på larm när de ringer efter oss. Helst ska vi också dra bort britspappret mellan patienterna, och se till att kaffet alltid står färdigt.
Jag tror jag slutar där.
Vad har ni för tankar kring detta?
elidajosefina